"Luften och hans egna rörelser hade rört upp så mycket slam inuti planet att han inte kunde se handen om han håller armen utsträckt och lyser på den med ficklampan. Det är som att simma i en grön soppa.
Han ser ingenting. Absolut ingenting. Han vet inte längre vad som är upp och ner.
Linan som är fäst vid hans viktbälte fastnar lite här och där, i lastsurrningskrokar i golvet, i ett avslitet säte, i ett löst säkerhetsbälte. Överallt. Sedan börjar han simma på linan. Krockar med den. Fastnar i den. Den löper som ett spindelnät inuti planet. Och han hittar inte ut."
Århundradets bästa bok! Så sjukt hemsk! Handlar om en tjej och en kille, 17 och 18 år gamla. Beskrivs sådär perfekta för varandra, de ger sig ut för att dyka efter ett gammalt flygplanplan. Han simmar in och hon väntar utanför.
Säkerhetslinan lossar från vaköppningen och tjejen simmar upp för att sätta fäst den. Då har någon lagt en dörr ovanpå vaken och ställt sig på den.
Tjejen släpper säkerhetslinan när hon själv desperat försöker ta sig upp, och när killen sedan försöker ta sig ur planet lyckas han inte, eftersom han rört upp så mycket smuts och slam att han inte ser något, och när han drar i säkerhetslinan hänger den slappt och han får till sist änden i handen. Och han hittar inte ut.
Han dör i flygplanet.
Hon dör strax under isen.
Tyckte det var så himla hemskt och boken fick mig att tänka på mig och Joel. De "var ju lika gamla" som vi är nästa år. Och de dog. Inte ens tillsammans. Bara för att tankarna bara kretsade runt dem själva när det hettade till. Tror att det var därför den träffade mig så starkt, just att jag kom att tänka på oss. Han och jag. Vi. Tänk om samma sak skulle hända oss? Och det skrämde mig.
Vad skulle jag gjort om han dog? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Och det kanske jag enbart ska vara glad för att jag inte vet. För det är en sådan grej man inte kan veta, förrän kan varit med om det själv.
Och jag vill inte vara med om det. Jag vill inte veta hur jag skulle reagera.
En annan del ur boken, som verkligen träffade mig rakt i hjärtat, var den här. Skriven ur tjejen som drunknades perspektiv. Med "henne" syftar tjejen på sin gammelmormor Anni, som hon bodde hos:
"Jag sitter i hennes finfåtölj och försöker komma ihåg om jag någonsin berättade för henne hur mycket hon betydde för mig. Jag vill tacka henne för att hon älskade mig villkorslöst. Och jag vill tacka henne för att hon aldrig hängde på mig, jag fick komma och gå som katten, men hon fanns alltid hemma och kunde värma lite köttsoppa eller bre smörgåsar åt mig om jag var hungrig. Mamma sa att hon skämde bort mig. Det är sant. Det gjorde hon. Jag vill tacka henne för det. Mamma var så helt annorlunda med alla sina känslor. Drama, gråt, skrik och förbannelser ena stunden, tårögd, känslotörstig och skuldtyngd nästa. "Förlåt mig älskade gumman, du är ju det bästa som någonsin hänt mig, kan du fö-hör-låta mig." Till slut var jag en iskall tonåring. "Ge mig en spypåse", sa jag bara när hon blev sådär uppluckrad, blöt och hickigt söndergråten. Anni sa: "Nog kan hon bo här. Om hon behöver komma ifrån lite. Så kan hon ju börja med att försöka läsa in matten." Mamma trodde jag skulle bli tokig i byn. "Det blev jag", sa hon. Men hon hade fel.
Jag sitter i Annis finfåtölj och tänker att jag älskade henne. Jag sa det aldrig, kanske för att jag är allergisk mot det ordet, mamma har sagt det tusen gånger, men hon är ju som en gapande fågelunge hela hon. Jag borde ändå ha sagt det. Alla gånger som Anni satt på kökssoffan med benen högt och försökte komma åt att knåda sina fötter lite, jag borde masserat dem åt henne. Jag borde ha borstat hennes hår. Jag skulle hjälpt henne uppför trappan på kvällarna. Jag fattade inte bättre. Jag låg bara på sängen och lyssnade på musik."
De orden fick mig verkligen att tänka till. Jag började nästan gråta. Jag är sjukt dålig på att visa alla som betyder sådär otroligt mycket för mig, att jag älskar dem.
Skulle jag dö nu, idag eller ikväll skulle jag känna exakt likadant som tjejen beskriver i boken. Det är det sista jag vill. Det första jag gjorde var att ta fram mobilen. "Joel, jag älskar dig!".
Det jag försöker få fram är att vi måste bli bättre på att påminna dem som står oss närmast, om hur mycket de betyder och hur mycket vi älskar dem. Att inte använda orden till vem som helst, utan bara till dem som vi faktiskt menar det.
Jag har lovat mig själv att påminna mina vänner, min pojkvän och min familj om hur mycket jag älskar dem. Helst av allt skulle jag vilja ringa dem allihop och säga att jag älskar dem, men då skulle de väl tro att jag går på något högst olämpligt. Men jag har lovat mig själv det, och det är ett löfte som är viktigare än allt annat, att jag faktiskt håller det. Och det SKA jag göra.
/Love L. ♥
